Ibland gör det onda inte jätteont. Det är en hanterbar smärta som kanske kommer snabbt och sedan försvinner. Ibland kommer det onda tillbaka som den där sårskorpan som rivs upp hela tiden och man känner smärtan om och om igen. Den värsta smärtan är den som kommer så intensivt och hårt att man inte vet hur man ska kunna kontrollera den. Det onda gör så ont att det känns som att man kvävs och inte vet hur man ska hitta luften igen. När allt runt omkring tappar betydelse för att det enda man kan tänka på är hur ont det verkligen gör.
När min farmor dog för snart 5 år sedan gjorde det sådär jätteont. Såklart finns det grader i smärta och jag vet ju att andra människor upplevt betydligt värre smärta än jag, men på min smärtbarometer var det den värsta (hittills) Farmor var ganska gammal hade en hel del värk i kroppen och hade egentligen hela mitt liv sagt att "snart dör jag" och "Nu längtar jag hem" så trots vetskapen om detta, att hon var gammal och den mentala förberedelsen jag trodde mig ha, fanns det inget skydd den dagen då jag tog flyget ned till Vargön för att se min farmor tyna bort.
Jag såg henne aldrig helt död utan jag tog farväl till henne några dagar innan. Det gjorde ont..så fruktansvärt ont i hela mig och mitt hjärta skrek av smärta. Livet kändes helt meningslöst och jag minns att jag sa till mamma och pappa att det likaväl kunde kvitta att leva om farmor ändå inte skulle finnas med oss och jag kände verkligen så..
I Torsdags tog jag tåget till Vargön igen för att möta smärtan fast i en annan form. En vän till mig förlorade plötsligt sin mamma i cancer, i början av detta året. Så nu var det inte en begravning för en person som levt ett helt liv i våra ögon mätt. Utan en kvinna som man önskade skulle få flera år till med sina två vackra döttrar. Begravningen var sorglig på alla sätt och det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat av att se min vän och hennes syster, sitta längst fram i kyrkan för att ta ett sista farväl av sin mamma. När musiken började spelade i kyrkan så öppnade sig kranen i ögonen och tårarna rann konstant under hela begravningen. I mig gjorde sorgen ont för min väns skull, för att min vän inte ska få dela resten av livet med sin mamma. Att hennes mamma inte ska få dela det svåra och det härliga stunder i sina döttrars liv. Att livet kan ta en så snabb vändning och påminnelsen om att ingen är på jorden för evigt. Men det fina och hoppfulla med min väns mamma är att hon trodde på Gud och hon trodde på en himmel. En plats dit man får komma när man dör. Ett hopp om att vi en dag kommer att ses igen. I evigheten, amen.
Jag vill avsluta detta inlägg med fina ord som pastorn talade om på begravning.
"Tänk på att sorgen bara är en annan sida av kärleken."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar