God morgon!
Jag läste precis ett inlägg i Anitha Schulmans blogg om att man inte kan råda över allt som händer i livet.
Hon skrev att hon hade en plan när hon var 25 att hon skulle jobba med det o det, gifta sig, få första barnet runt 30 osv osv.. Men att hon sen skilde sig och träffade en ny som hon fick två missfall med och sen äntligen när kontrollen lagt sig, fick sitt första barn vid 32 års- ålder.. var inte så som hon hade tänkt med livet men ändå det som blev (och då till det bättre!)

Så klart kan jag inte läsa en sådan här sak utan att fundera på mig och mitt liv. Jag har nog också haft en tydlig plan med hur jag vill och ville ha det. Såklart har jag haft det.. Nu är jag ju inte så gammal men man har ju ändå haft en tydlig bild från början om hur ens blivande man ska vara. Utseende, personlighet, intresse.. fast "nej, jag har inga krav på min kille.. bara att han ska vara kristen" Så mycket skitsnack sagt från mig även om jag önskade att det var så. Jag träffade i af aldrig den mannen som jag hade målat upp i mitt huvud, jag träffade en tusen gånger bättre Anton som hade en mycket bättre personlighet och var en mycket bättre människa än jag själv hade "planerat" och drömt om att jag ville ha! Han var inte den jag letade efter och just därför tror jag att jag "hittade" honom och han "hittade" mig... det blev kravlöst på något sätt och där allt bara kunde bli bättre och bättre.

Nästa plan i livet var att förlova sig efter 1 år, gifta sig efter två och helst få första barnet vid 25 år, alltså börja försöka 1 år efter att vi gift oss. Anton friade till mig efter 1 1/2 år, vi gifte oss året senare och blev gravida väldigt snabbt efter att vi 10 månader senare sagt " nu skulle det vara ok att bli gravid "-Pang, barn! Så första barnet kommer alltså innan mina planerade 25 år!

Nu sticker ju inte mina planer iväg i verkligheten utan det har fallit sig ganska precis på något sätt. Men fortfarande är det mycket jag inte vet i livet och det är så skönt! Jag har ingen aning om hur eller vad vårt barn kommer vara, jag har ingen aning om vart vi kommer bo härnäst, ingen aning om vad jag ska göra när jag inte är mammaledig längre osv osv.. Vissa dagar kan allt det man inte vet stressa skiten ur en men för det mesta är det en befrielse. Att livet får bli som det blir. Att man varje dag får vakna istället och tacka Gud för det som har varit och det som kommer att bli. För jag kan ju verkligen inte undgå att tänka på hur stor Gud är i allt det här.. att jag bär en outröttlig tacksamhet till honom för allt som har blivit och är i mitt liv! Jag är en rastlös och missnöjd själ många dagar, men när jag lyfter blicken från mig själv och faktiskt ser allt Gud gör i mitt liv så skäms jag. Jag skäms över att ha ett så fruktansvärt härligt liv men ändå inte vara nöjd..

Detta måste bli en läxa till mig och till er andra. Att vara mer tacksamma, att försöka gå ur vår "jag"-bubbla och se på livet utifrån. Vi har det bra.. Tack Gud!

Anton Januari-08, samma vecka vi blev ett par.

Förlovning 3 Maj-09

Vigsel 1 maj-10

Gravid November -11